Redan 2009 beslutade regeringen att bygga Förbifart Stockholm, en vägsträckning som ska binda ihop södra och norra Stockholm och ge lättnad åt den ködrabbade Essingeleden. Men projektet blev onödigt försenat och fördyrat på grund av politiker som satte käppar i hjulen.

Redan 2009 fattade Fredrik Reinfeldts alliansregering beslut om att bygga Förbifart Stockholm. Vägsträckningen som ska binda ihop södra och norra Stockholms är hett efterlängtad av alla som krypkört på den ködrabbade Essingeleden.

Den nya vägsträckningen, som beräknas att öppna för trafik någon gång på 2030-talet, är dock onödigt försenad. Infrastrukturprojekt kan bli sena av många olika anledningar. Det är komplicerat att bygga stora broar, tunnlar eller järnvägar. Under marken kan finnas obehagliga överraskningar som gör att det blir svårare, tar längre tid och blir dyrare än planerat. Förbifarten är dock försenad och fördyrad på pin kiv.

Inför riksdagsvalet 2014 såg det bra ut för Miljöpartiet och Socialdemokraterna och mycket pekade på att de skulle få bilda regering tillsammans. Att Socialdemokraterna var för bygget av Förbifarten och att Miljöpartiet var emot var allmänt känt sedan länge, inte minst av de båda partierna själva. Men det fanns gott om tid före valet att snacka ihop sig och komma fram till vad man skulle göra med förbifarten om man skulle få makten – men det gjorde man inte.

Frågan om förbifarten blev därför snabbt en infekterad fråga efter valvinsten då de två partierna skulle bilda regering. Så i oktober 2014 satte man verkligen ned foten. Litegrann. Den nya rödgröna regeringen beslutade att frysa Förbifart Stockholm. Alltså att vare sig fortsätta bygga eller lägga ned projektet. Bekväm men kortsiktig lösning på en politisk låsning i en nymornad koalitionsregering. 

Men redan i december 2014 öppnades luckan till frysboxen efter att Miljöpartiet vikt ner sig. Nu var man beredd tina upp förbifarten och bygget gick vidare. Bara två månader i frysen, alltså.

Men så är det där med att bygga komplicerade saker. Anbudstiden fick förlängas, leverantörerna hade fått nya jobb under tiden och en massa annat hade hänt. Så den totala förseningen blev till slut ett halvår, till en kostnad av 170 miljoner kronor.

Pengar och tid som alltså hade kunnat sparas om man pratat med varandra före valet och inte varit så snabb att plocka fram fryspåsarna till den förra regeringens rester.