I Sverige bestämmer kommunen hur mark får användas genom detaljplaner, som ofta specificerar vilken typ av handel som får bedrivas. Detta kan skapa problem när handlare vill öppna butiker som inte överensstämmer med planen, och att ändra den är en lång process. Sådana restriktioner hindrar ofta nyetableringar av exempelvis livsmedelsbutiker, trots att det finns ett stort kundunderlag och intresserade företag.

Du ska inte tro att det går att öppna en butik bara för att du har en lämplig butikslokal. Nej, hur skulle det se ut om folk öppnade affärer hur som helst?

För att det ska vara ordning och reda har Sverige ett kommunalt planmonopol. Det är alltså kommunen som bestämmer hur mark får användas och varje yta är planerad i kommunens detaljplan. Detaljplanen reglerar till exempel om det ska vara villor eller flerfamiljshus och visar var kommunen vill ha butiker och var det ska vara kontor.

Men många kommuner går längre än så. Kommunerna reglerar ofta vilken typ av handel som ska finnas på en viss plats, och det här skapar bekymmer när handlarna har andra planer för butiken än vad som tillåts enligt detaljplanen – för en detaljplan ändrar man inte hur som helst och man gör det definitivt inte snabbt.

Om en butik, som till exempel säljer kläder, vill lämna sin lokal och en kedja som säljer mat vill ta över lokalen blir det ofta problem. Lokalen är inte sällan detaljplanerad som ”handel, dock ej livsmedel”.

— Många gånger har vi avstått från att öppna en butik i en tom lokal, trots att vi egentligen vill det, eftersom det står ”handel, dock ej livsmedel” i detaljplanen, säger Thomas Iakovidis, som är chefsjurist på Lidl i Sverige.

Men att ta bort orden ”dock ej livsmedel” är i många fall en lång process som tar flera år. En detaljplaneändring, även om det handlar om några få ord, kräver nya utredningar, remissrundor och beslut.

Hade det bara stått ”handel” i detaljplanen hade allt gått smidigt. Klädbutiken hade flyttat ut och matvaruhandlaren hade snabbt kunnat ställa in mejerikylar och charkdisk och börjat sälja körsbärstomater, prickigkorv och gräddfil.

Kommuner har i många fall dessutom en handelspolicy. I den beskriver kommunen hur den tänkt sig att olika kategorier av butiker borde ligga. Så även om det finns ett stort kundunderlag på en viss plats som vill handla mat, och dessutom ett företag som gärna vill sälja mat på den platsen, så går inte det – eftersom det bryter mot kommunens handelspolicy. I vissa fall har kommunen också reglerat hur många kvadratmeter som får användas till livsmedelshandel. Nu kanske du tycker att detta låter en smula östtyskt, och det kan man ju tycka.

Enligt många har dagligvarumarknaden länge präglats av en bristande konkurrens. Därför skulle man kunna tycka att det vore välgörande med nyetableringar av livsmedelsbutiker, speciellt i centrumlägen där många butiker har svårt att klara sig när näthandeln pressar marginalerna – dessutom slipper människor att ta bilen ut till köpcentrum utanför stadskärnan. Staden blir mer levande än om lokaler står tomma och hyresvärden får in intäkter.