Röster om välfärden – Sveriges Kommuner och Regioner
Hur ser Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) på samspelet mellan det privata och offentliga? För att få perspektiv på den utveckling som varit och de utmaningar som välfärdssektorn står inför har Stockholms Handelskammare skrivit rapporten Välfärden och näringslivet och då genomfört intervjuer med några av de mer framträdande välfärdsföretagen i landet och centrala företrädare för SKR och facken i välfärden. Samtalen berörde även tänkbara lösningar och vilka besked eller prioriteringar man vill se från politikens sida. I den här intervjun medverkar SKR:s chefekonom Annika Wallenskog.
SKR är en arbetsgivar- och medlemsorganisation för Sveriges alla 290 kommuner och 21 regioner. I intervjun har chefsekonom Annika Wallenskog medverkat.
Hur ser ni på den utveckling som varit?
– Det är en fördel att det finns både offentliga och privata utförare. Det breddar arbetsmarknaden och ger valmöjligheter för personalen. Privata aktörer kan leverera och ställa om på ett sätt som man inte kan i offentlig sektor. De flesta är duktiga, arbetar seriöst och har bra kvalitet, men det finns också en del som inte sköter sig. Det handlar lite om hur kommuner och regioner hanterar det hela, och vissa är bättre än andra på att samverka med privata anordnare.
Hur ser ni på samspelet mellan det offentliga och det privata? Skillnader mellan aktörer och roller?
– Det är viktigt med ett nära samspel. Privata aktörer kan röra sig mer fritt, utveckla nya system och metoder. Nackdelar är att de kan lämna ställen, inte etablerar sig överallt eller tar över verksamheter som kommunen själv vill lägga ner. Det kan orsaka problem för kommunerna, som får svårt att råda över sina resurser och ta det övergripande ansvaret. Tänkbart med kommunalt ”veto” i dessa frågor, utifrån vissa perspektiv och effekter på kommunal verksamhet, men det får inte bli en förevändning för att motarbeta hela systemet.
Staten måste ta ett större ansvar i att driva utvecklingen, exempelvis när det gäller att dela data som patientjournaler mellan aktörer. Staten måste satsa mer pengar, förstå nyttan av att jobba med digitalisering och skapa system som fungerar oberoende av utförare. Driva standardisering och skapa en gemensam infrastruktur i samverkan med det privata. Danskarna är bra på detta.
Hur ser ni på effektivitet och kvalitet, styrsystem och ersättningsnivåer?
– Det finns en övertro på att ersättningssystemen löser problemen. De får inte förstöra, men kan inte ta hänsyn till allt. Behöver vara generella och inte innehålla för många specialgrejer, utöver hänsyn till socioekonomisk tyngd och liknande.
Kvaliteten är generellt sett god, men produktiviteten är för låg. Upplever att det finns en rädsla för att personalen ska bli ”sur” och flytta om verksamheterna driver på förändring för bättre produktivitet och att man därmed inte vågar ta konflikten.
Det är ett problem att man successivt börjat använda hyrpersonal för ordinarie verksamhet. Ställer högre och högre krav på ordinarie personal. I ett välfungerande system skulle hyrpersonal användas för att kapa toppar, men helst inte i den löpande, ordinarie verksamheten. Det skapar ineffektivitet och pressade verksamheter med risk för sämre kvalitet.
Det är viktigt att underlätta för personal att göra det de ska och ett problem att exempelvis lika mycket läkartid går åt till systemen som till patienter och anhöriga. Samma gäller andra personalgrupper. Det är lika viktigt att minska regelkrånglet för kommuner och regioner som för företag, men det pratas det sällan om. Det finns en överdokumentation som granskande myndigheter inte förstår utan bara granskar vad man har dokumenterat, inte hur verksamheten fungerar.
Därtill finns i politiskt styrda organisationer ofta önskemål om att uppnå annat än kvalitets- och produktionsutveckling, som ökad jämställdhet eller minskat matsvinn, vilket innebär en belastning på personalen som inte är rimligt och stjäl tid från deras huvudsakliga arbetsuppgifter.
Vilka är de största utmaningarna inom ert verksamhetsområde? Vilka är lösningarna?
– Den absolut största utmaningen är brist på personal, generellt men framför allt inom äldreomsorgen. Gäller både kommuner och regioner men även privata företag. Ser dock olika ut i olika delar av landet, där inte minst Norrland har det svårt just nu och ekvationen är omöjlig att få ihop.
Välfärdsteknologi (nattkameror, larm, medicinpåminnare med flera digitala verktyg) är en del av lösningen genom att minska personalbehov, få ut mer av resurserna och använda personalen där de behövs. Därtill behöver vi börja jobba lite tidigare och sluta lite senare, dvs öka förvärvsfrekvensen ytterligare.
Om det inte finns personal kan man bli tvungen att prioritera i vad som kan/ska göras. Vårdköer behöver dock inte enbart vara av ondo. I den elektiva vården händer det att problem med leder etc upphör i väntan på operation, vilket är bra då oskuret är bäst som princip. I den akuta vården händer det däremot sällan att nödvändig vård inte ges, vilket är viktigt. På det generella planet är det däremot svårt att utarbeta prioriteringslistor för vad som ska erbjudas. Utvecklingen går snarast i motsatt riktning, mot en breddning. Vi blir rikare och folk vill ha mer.
På kort sikt är finanseringsbehoven och besparingarnas konsekvenser utmanande. Det finns en risk att man i tider av hög inflation och sparbeting skalar bort väl fungerande verksamheter, som sedan kan bli svåra att bygga upp igen. På längre sikt är statens finanser starka, medan invånarna och kommunerna har stora skulder. I det finns en risk att man tappar förtroendet för systemet i stort, demokratin och politikens hantering av ekonomin. Det finns pengar, men de kanske används fel? Kan leda till polarisering, där alla börjar skylla på alla andra och konstruktivt samarbete uteblir. Upplever dock att det finns en bra samverkan idag, men bättre neråt med facken och arbetsgivarna än uppåt med staten och Regeringskansliet. Pandemin förde privata och offentliga verksamheter närmare varandra.
Vilka prioriteringar bör politiken driva igenom? Vilka besked behöver näringslivet?
– Det viktigaste är att man lokalt och regionalt samverkar med näringslivet långsiktiga planeringsförutsättningar. Att man lyssnar på näringslivets behov för att kunna göra ett bra jobb och har fokus på det verksamhetsnära snarare än övergripande frågor gällande styr- och reglersystem, som överlag fungerar rätt bra. Viktigast är att man kan samarbeta och inte ser privata anordnare som konkurrenter utan samarbetspartners.
Välfärden och näringslivet
Rapporten ”Välfärden och näringslivet” beskriver välfärdssektorns omfattning, utförande, utmaningar och betydelse, baserat på den stora mängd utredningar som gjorts av välfärden de senaste åren, kompletterat med aktuella faktauppgifter.